Miljonprogrammet

Det så kallade miljonprogrammet var ett program för storskaligt bostadsbyggande som skulle ske under en tioårsperiod mellan åren 1965 – 1975. Målet var att varje år bygga 100 000 nya lägenheter för att minska den långvariga bostadsbristen som fanns i Sverige. Bostadsstandarden skulle höjas avsevärt och trångboddheten skulle avskaffas. Man lyckades med sitt mål då man under dessa tio år byggde 1 006 000 bostäder. Av Sveriges totala bostadsbestånd idag så består strax över 20 procent av bostäder som byggdes under miljonprogrammet. En tredjedel av dessa utgjordes av höghusområden, en tredjedel av låga flerbostadsområden och en tredjedel var småhus.

Byggnationen

Man tog avstånd från den traditionella rutnätsstaden och började istället att bygga i dess utkanter. Spårväg anlades från storstäderna till ytterområdena, små mindre centra anlades för att de viktigaste samhälleliga och kommersiella servicefunktionerna skulle finnas i närområdet. Arbetstillfällen var det dock mycket ont i planeringen av de nya områdena. I områdena är det vanligt med trafikseparering, vilket betyder att det finns särskilda gångvägar för gående och bilvägar för bilar och det är sällan dessa två korsar varandra. De områden man byggde upp byggdes för både arbetarklass och medelklass och byggandet drevs av både kommuner och privata byggföretag. För att husbyggandet skulle snabbas på byggdes det standardiserat och man byggde ofta många likadana hus i ett område. Standardmåtten infördes så att bland annat dörrar och köksbänkar blev lika höga i varje bostad. Förr kunde sådant variera. Prefabricerade betongelement började också användas i sluten under detta program. Delarna till byggnaden tillverkades på fabrik och monterades sedan ihop på plats. Men putsade fasader blev det vanligaste fasadmaterialet under miljonprogrammet. Byggandet präglades av effektivitet och ekonomisk rationalitet. Vid byggandet av höghusen ställdes ofta lyftkranarna på räls för att underlätta och effektivisera byggandet. Avståndet mellan huslängorna blev beroende av kranarnas räckvidd. Terrängen plansprängdes och växtligheten togs bort för att kunna få de rälsgående kranarna på plats.

Efter miljonprogrammet

I slutet av 1960-talet rapporterade bostadsföretag att de började få svårt att hyra ut en del av lägenheterna, och bostadsbrist förbyttes på kort till ett bostadsöverskott. Massmedial kritik hördes också, speciellt mot höghusen. Två dagar efter Prins Bertil hade invigt Skärholmens centrum skrev Dagens Nyheter; ”Riv Skärholmen” och menade att man byggts ett förortscentrum som är ett av de mest människoföraktande som hittills byggts. Andra tidningar kom med rubriker som ”här växer morgondagens knarkare upp” och menade de höghusområden som växt fram. Majoriteten av de nya områdena är dock idag välfungerande bostadsområden, sedan finns det också flertalet förortsområden som inte blivit till vad man ville. Idag har de flesta av miljonprogramhusen stora renoveringsbehov men att kommande renoveringar kommer slå hårt mot låginkomsttagare är något man befarar. I Göteborg bedöms det att hyran efter renoveringarna kan komma att öka med mellan 35 – 50 procent i drygt halva fastighetsbeståndet. Behovet av renovering vägs nu mot situation för de boende för att inte förvärra de sociala problemen i utsatta områden. Dock är det så att de ekonomiskt utsatta områdena är de med störst renoveringsbehov. Järvalyftet inleddes 2007 och är en långsiktig investering i de socialt utsatta stadsdelarna kring Järvafältet. Genom denna har en viss upprustning av bostadsområden i miljonprogramområden utförts. Förnyelsen av miljonprogrammets flerbostadshus är idag en av de stora samhällsekonomiska och bostadspolitiska frågorna.

Comments are closed.